Jag tittade på filmen om Greta häromdagen. Wow vilken film!!! På så många sätt.

”Ibland känns det som om vi med aspberger eller autism är dom enda som ser genom bruset”, sa hon i början av filmen…

Det där informationsbruset som gör det så svårt att sortera och att veta vad man ska lyssna på och inte… Som kan förorsaka kaos i skallen om man inte stänger av och är restriktiv med vad man släpper in.

Hon sa också att
”Jag har träffat politiker som inte vet vad Albedoeffekten är. Dom vet inte ens vad Keelingkurvan är, och det är väldigt skrämmande att politiker eller journalister för den delen, inte har den minsta lilla aning om vår tids ödesfråga.”

Hon har ju rätt – de nonchalerar det inte, dom känner inte ens till det… Det är ju ännu värre faktiskt…
Det är ju inte så att informationen inte finns… Det gör den. I stora mängder.

Ja… hur kan de som ska fatta besluten om regioners, länder och hela jordens framtid göra det utan att ha alla fakta på bordet? Utan att läsa på ordentligt…
Självklart så är svaret att det finns andra faktorer som styr. Men handlar det om mer än så.

Så tanken kvarstår… Hur kommer det sig att det finns saker – som om vi visste om dom – skulle förändra vår bild av världen? Hela vårt sätt att agera och tänka skulle vara annorlunda om vi bara visste… och också faktiskt förstod.

Så… hur skapar man insikter?

Forskning och fakta finns ju där. Det går att hitta med några enkla knapptryck. Kanske är det till och med så att den som ska fatta beslutet har läst fakta. Men det sjunker liksom inte in. Det når inte nivån av verklig insikt.
Det gäller inte bara klimatet. Det gäller i alla sammanhang. Även i din vardag och min. (den berörs förvisso också av klimatet, men jag tänker mer på mindre vardagsfrågor, så som interninformation, försäljning och liknande)

Vi behöver presentera fakta så att mottagaren får insikt. Och det… kan vara det allra svåraste.

Hur skapar man insikt? Hur berör man på djupet så att människor väljer att agera. Dina medarbetare och mina? Kunder? Omvärld? Eller för all del politiker och beslutsfattare.

Jag har inga svar på den frågan. Men jag tror att filmen om Greta innehåller i alla fall några svar.

– Man behöver en person som bär frågan, som är en avsändare. För att göra det personligt och inte bara en generell information. Någon som vågar stå upp för frågan, och sticka ut…

-Det handlar också om att paketera informationen, att göra den till en berättelse som människor kan känna igen sig i, fascineras och beröras av, kanske till och med skrämmas av – som i Gretas fall…

-Det handlar också om tillhörighet. Om flocken, att vara en del av något större. Att markera vem jag är genom att välja att tillhöra. Det gäller allt från klimatfrågan till att jobba med varumärken generellt. Vem är jag som väljer att köpa en Harley Davidsson, en Tesla, handla på ICA eller gå med i Greenpeace…? Att arbeta med våra varumärken kan förstärka våra budskap och skapa insikter.

-Självklart handlar det också om timing. Att informera och kommunicera i rätt ögonblick, när mottagaren är redo och mottaglig.

Det här är svårt. Men det går. Till och med i dessa tider av totalt informationsbrus. Jag gillar att reflektera och fundera över de här frågorna. Det komme jag att fortsätta med. Och jag kommer att fortsätta göra vad jag kan för att – också jag – sprida information och jobba med frågan om hållbarhet och klimat.

(PS. Keelingkurvan är en graf som visar atmosfärens ökade halter av koldioxid.
Albedoeffekten handlar om hur solens strålar absorberas av mörka ytor och reflekteras av ljusa ytor. I klimatdiskussionen har detta stor relevans för hur våra poler påverkas och hur snabbt isen smälter.)

Photo by Mika Baumeister on Unsplash